Kerstin såg ändå till att jag fick spendera en vecka i Radiohuset och jag lyssnade andäktigt när ljudteknikern mixade ihop programmet enligt Alinges noggranna anvisningar.
För mig räckte det med att få höra det lustfyllda ihopsnickrandet av musiken och Kjells inspelade lek med ord, som saknade motstycke. Kjells kosmos innehöll allt. Litet och elegant, mastigt och bastant, svettigt och skitigt eller helt enkelt underfundigt och med finess.

Min praktik spenderades istället mest med Stefan Wermelin och Fredrik Grundel. Två andra stora inspirationskällor!

Kjell mötte jag först några år senare, när jag själv jobbade på P3. Sent på kvällarna dök hann upp, i vetskap om att dom flesta anställda gått hem så att han kunde vandra i korridorerna ensam. Han kollade av sitt skivfack och stannade ibland till för att diskuterade olika artister och om jag hade hört något nytt.

Genom åren hann det bli några roliga och spännande samtal om musik och allt som hörde till. När du ringde visste jag att det inte skulle bli ett kort samtal utan att det var mycket att avhandla. Varje gång jag pratade med dig hade jag dåligt samvete för att jag, Germund och Marimba, tryckte bort dig ur P3 tablån när vi gjorde P3 Klubb i mitten av 90talet. Jag tröstade mig senare med att du ändå hittade ett bra hem i P2.

Tack Kjell, för att du fick mig att vakna och våga drömma. Tack för musikalisk undervisning och fostran. Tack för att du alltid gick din egen väg, även när jag inte höll med. Kram Calle